Jag känner igen mig väldigt mycket i vad du pratar om. Och om du läser min historia så ser du att anledningen till varför jag är så, är för att jag var väldigt tyst i min uppväxt.
Nu är min approach till detta densamma som jag har när jag pratar med tjejer när jag är ute, känner jag för att prata och kommer på något i stunden, så pratar jag på och försöker att inte filtrera mig själv och säger vad jag vill säga. Men ibland kanske jag inte känner att det som gruppen pratar om är särskilt intressant, så då lyssnar jag bara.
Så i princip kan man sammanfatta det som, det är inte om eller vad du säger för något som spelar roll.
Utan snarare att du känner dig tillräcklig oavsett vad.
Jag var extremt blyg innan och överanalyserade ALLT, och då menar jag verkligen ALLT!
Jag gick till skolan och försökte fundera ut något roligt att säga som jag kunde säga till någon kompisgrupp på rasterna, hur jag skulle gå för att se självsäker ut och vilken hållning jag skulle ha, vad jag skulle säg till en tjej som jag gillade nästa gång jag såg henne. Hitta formeln till hur man blev populär. Jag vet, jag var en riktig weirdo. En bättre beskrivning: Jag hade massor av sociala buggar.
Vändpunkten kom när jag började gå ut och köra game med tjejer och fick bättre självförtroende.
Och nu när jag träffar andra personer med sociala buggar, så inser jag att den största skillnaden mellan oss är att de tänker för mycket på vad andra tycker om dem, medan de jag tänker mindre och gör mer vad som underhåller mig.
Så mitt råd till dig är att testa att ta plats, och gör sociala fel och lär dig av dem.
Detta är grunden till hela ditt game.
Ps. Ett mindset som jag har när det gäller allt från approcha till att fråga ut en tjej osv.
Är att jag testar och misslyckas hellre och lär mig, än att inte göra någonting alls.
Att internalisera detta kräver dock att man fegar ut många gånger.
Lycka till!
/Chris