2016-05-05,01:29
Konstant har jag olika idéer och tankar om hur min träning ska optimeras, hur jag ska bli rik, hur jag ska, etc etc etc. Massa bra tankar som oftast i slutändan inte är mer än fantasier.
Jag påbörjar som oftast resan, men jag fullföljer den inte. Eller så känns det iaf. Delvis kanske det är pga jag alltid siktar "för högt", men idk, har alltid vart sån. Det ska vara det bästa, annars är det inte bra nog, typ. Ger mig galen motivation och ett enormt fokus när jag vet vad som pågår, att det går bra osv. Men sen efter ett tag får man lite motvind, allt är inte glory-effected längre och jag tappar intresset för att fullfölja.
Gäller det mesta. Tjejer, träning, droger, skola, jobb etc. Ett genomgående problem i mitt liv. Mitt enda problem egentligen nästan, som rör allt. Är det en fas i livet tro? Känns ändå på nåt sätt som 23 är en konstig ålder, långt bort ifrån tonåren, men samtidigt så långt ifrån det riktiga vuxenlivet? Studentlivet är en dröm och jag tycker allt har blivit lite surrealistiskt sen man började plugga.
Typ den "sista klossen" i respekt för "smarta" personer haha och även typ att man nåt nån nivå i sitt "game" att det inte är kul längre. Jag hittar ingen utmaning jag verkligen vill gå in på. Allt känns grått. Jag längtar tillbaks till den tid då jag glorifierade fitta som om det vore Gud själv.
Hur hittar jag gnistan? Hur får jag mig själv att fortföra alla projekt? Eller ligger mitt fokus fel från början?
Jag påbörjar som oftast resan, men jag fullföljer den inte. Eller så känns det iaf. Delvis kanske det är pga jag alltid siktar "för högt", men idk, har alltid vart sån. Det ska vara det bästa, annars är det inte bra nog, typ. Ger mig galen motivation och ett enormt fokus när jag vet vad som pågår, att det går bra osv. Men sen efter ett tag får man lite motvind, allt är inte glory-effected längre och jag tappar intresset för att fullfölja.
Gäller det mesta. Tjejer, träning, droger, skola, jobb etc. Ett genomgående problem i mitt liv. Mitt enda problem egentligen nästan, som rör allt. Är det en fas i livet tro? Känns ändå på nåt sätt som 23 är en konstig ålder, långt bort ifrån tonåren, men samtidigt så långt ifrån det riktiga vuxenlivet? Studentlivet är en dröm och jag tycker allt har blivit lite surrealistiskt sen man började plugga.
Typ den "sista klossen" i respekt för "smarta" personer haha och även typ att man nåt nån nivå i sitt "game" att det inte är kul längre. Jag hittar ingen utmaning jag verkligen vill gå in på. Allt känns grått. Jag längtar tillbaks till den tid då jag glorifierade fitta som om det vore Gud själv.
Hur hittar jag gnistan? Hur får jag mig själv att fortföra alla projekt? Eller ligger mitt fokus fel från början?